Jag börjar få nostalgiska moments varje dag. Det är ingen tvekan om att jag kommer sakna stället och le när jag tänker tillbaka på min tid, men det är fan svårt att njuta för stunden ibland. Speciellt när man inte kan undgå att få ett lager med skit underfötterna för varje minsta steg och varje dag möts av en hög av disk med tre dagar intorkat mat - bananflugornas paradis. Jag vet att jag klagar, och det har jag fan rätt i men det är samtidigt inte många som får somna in en kväll av att hela Thorvald Meyersgate sjunger Rybaks Fairytale när Norge har vunnit. Inte heller är det många som sent en lugn vardagskväll med scones och te får se på när Jörgen försöker laga vårt hål i taket med en kökslucka och det regnar gammal betong över hela golvet. Jag kommer sakna min stunder på Elixia, duscharna där ljuset gör så vattnet glittrar på kroppen, träningsverken och det bra samvetet. Jag kommer sakna minibankerna, maskinerna inne på Kiwi som skär brödet åt en, mina tidiga morgonar på spårvagnen med en bok i handen. Jag kommer sakna mina norska barn, jag kommer sakna alla dom gångerna man blir chockad av priserna i detta landet, jag kommer sakna Jesper och hans underbara musik på de mest otippade tiderna på dygnet. Jag kommer sakna våra rockabillygrannar. Men mest av allt kommer jag sakna min kvinna Jabri - hennes förmåga att spilla på allting, tappa allting. Våra olikheter och likheter, hennes sätt att få mig glad en tråkig dag. Jag kommer definitivt sakna hennes nattduksbord(ni vet den där springan som bildas mellan två sängar - om saker är borta kan man alltid leta där). Jag kommer sakna att känna mig misserabel tillsammans med henne, att klaga på att Oslo fan var en besvikelese - jag kommer sakna den dagen då vi flyttade hit och bara såg ljuset.