Pradisets barn - Marianne Fredriksson

- Är det verkligen sant att du kan flyta på vattnet, frågade Natie

- Javisst, sade Kain. Vill du pröva, vågar du? Natie såg ned i bråddjupet vid kajen, hisnade, viskade:

- Ja, om du håller om mig.

- Vi måste klä av oss, sade Kain och kisade utmanande mot den fina flickan i sin eleganta klädnad, styvbroderad av skimrande pärlor. Och Natie lät plagg efter plagg falla, lösgjorde till sist det långa bruna håret ur sin instängda kamning. Hon var söt, blyg och utmanande på samma gång. Kain som raskt kommit ur kläderna tog henne hårt i famnen, kände de små brösten bli styva under huden, tänkte: Jag blir galen.

Sedan sade han: - Medan vi hoppar drar du djupt efter andan. Sedan, nere i vattnet, håller du munnen stängd.

Hon nickade, blek av rädsla nu.

Så hoppade han med henne i armarna, kände henne stelna av fasa, när de gick ner mot djupet, slappna av dra efter luft, när de dök upp mot ytan igen. Han fick över henne på sin rygg: - Nu håller du fast kring mina axlar så simmar vi mot andra stranden.

Inte ens Inannan, gudinnan själv, kunde ha tänkt sig detta tänkte Natie, fnittrigt. Man kan bli kåt ända upp till skulderbladen, tänkte Kain där han sam och kände hennes bröst mot sin rygg.

De nådde stranden, fann en flodficka med mjuk, vit sand och Kain undrade ett tag om Bek-Neti ordnat detta också. Sedan tog han henne, så långsamt och mjukt han förmådde, rädd för att skrämma, full av ömhet.

När stjärnorna exploderat i honom vände han över på rygg för att samla kraft att ta emot ensamheten, det brutala utkastandet, som alltid var priset för kärleksstunderna. Men Natie följde efter, halvliggande över honom kysste hon hans ögon och hårfäste, näsa och kinder, lekte kring munnen, viskade, jollrade, fnittrade.

Kain kände en tacksamhet så stor att han ville gråta, tänkte: Den här flickan förstår rädslan för ensamheten, stänger inte ute. Hon är annorlunda.

Han bet henne lätt i näsan, viskade: - Det var modigt av dig att hoppa.

- Ja, sade hon, satte sig upp och sträckte på den slanka ryggen. Det var det. Modigt och roligt.

- Kain måste skratta, så härlig hon var.

- Sedan älskade de på nytt, och Kain fick lära en lek så sinnrik och invecklad, att han aldrig kunde drömma den. Upp på höjder förde hon honom, mot stjärnorna och sedan i svindlande mjuka fall ner mot jorden och grönskan för att börja stigningen på nytt, uppåt, uppåt. Allt byggde på sammansmältning, samspel, lärde han sig, när färden blev för snabb för henne hejdade hon honom för den hisnande resan uppåt, uppåt igen. Också fallet klarade de nu i total sammansmältning och därnere i den doftande trädgården i hennes grotta skedde det i samma ögonblick för båda – de sprängde jordtillvarons gränser och gick rakt ut i vitheten.

Efter detta blir jag aldrig ensam mer, tänkte Kain när han kom tillbaka, såg månen som rundat bergskedjan och halvfull och häpen stirrade på dem.

- Glo du, sade Kain. Jag är lika förvånad som du.

- Men tröttare, Sade Natie. Han är på uppgång, det är inte du.

- Så sant, sade Kain och skrattade så att det slog eko längst stränderna.

Sedan började de häpnadsväckande nog frysa, Natie så att hon skakade.

– Fort i vattnet med dig, sade Kain och Natie fick lära sig, att flodvattnet om natten var varmare än luften.

Medan Kain sam med flickan på sin rygg tänkte han på Letha, i innerlighet och sorg. Hos henne hade han sökt sig tillbaka till livet och modern, ursprunget. Men hon hade varit ett barn, tidigt kluven av den åtskillnad herdefolket gjorde mellan kvinnor och män. Hur skulle hon kunnat förstå vad han sökte, behövde för sin överlevnad.

Ofta hade han gjort henne illa, mycket hade han skämts för det. Offer blev de båda.

Natie och Kain fann trappan i kajen, kläderna, nödtorftigt kastade de några plagg över axlarna och smög in i huset, mot de stora gästrummet som iordningställts för dem. Skorna glömde de på kajen, vilket skrämde slag nästan på vakthavande officeren en timme senare. Han väckte Enki, som rusade ut i natten, skräckslagen såg de övergivna skorna i månskenet och rusade vidare mot gästrummet.

Där fann han Kain och Natie, inslingrade i varann i den stora sängen. Kläderna låg slängda i högar på golvet, våta. Enki blinkade åt officeren, i gott samförstånd ställde de skorna utanför dörren. När Enki kom tillbaka till Sham-Li sade han mycket nöjd med sig själv och sin syster.

- Fiskmannen har firat bröllop. I floden, var eljest?

….