Det här med uppdatering har jag märkt blivit en sällsynt vara. Inte för att det inte händer någonting utan kanske mer att jag inte sätter värde på de saker som sker. Dessutom tycks mina inlägg bli tämligen långa, vilket jag inte med mening vill att dom ska bli. Klaga om ni vill, jag ska ta åt mig kritiken.
Veckan som gått har jag dock varit oförmögen till att göra i princip de enklaste sakerna en människa kan göra, och det som lyckats blivit gjort att gjorts med stor smärta och ansträngning. Aldrig har jag varit så sjuk som nu och det har chockat även mig (tro det eller ej) att en människa kan sova så otroligt mycket. Hela min fina sjukvecka började så fint i tisdags då vi så lägligt fick besök av våra tyska couch surfers Mouritz & Birthe. Det jag såg av dom så verkade dom vettiga och smygkära i varandra - ett utforskande par på resan mot kärleken. Jag hann spendera tre ynka timmar i ett alert och nykert tillstånd innan jag blev okontaktbar. Natten till onsdagen sprang jag mellan toan och sängen, och väl i sängen var det enda jag kunde tänka på den intensiva smärtan som inte ville släppa in någon annan tanke. Halv sex på morgonen ringde jag mamma och förtäljde min historia, efter en halvtimme var jag tvungen att lägga på och spy igen - sen fann jag ro och kunde sova ett par timmar.
De nästkommande dygnen sov jag konstant, åt ingenting, drack, lyckades kanske gå till toaletten. Folket runt omkring mig for och flängde, frågade hela tiden om det var någonting jag ville ha men icke, det fanns ingenting i världen jag ville ha just då. Men jag fick en massvis med saker ändå, värktabletter, morotsjuice, mediciner, kärlek, mat och om något...en stor yta bredvid mig med disk och diverse sjukaskar. Ingenting gjorde mig friskare och i lördags brast gränsen för mig. Bort till läkaren för att efter 3½ timmes väntan få höra en brud som kallar sig läkare säga "jag vill vänta och se vad som händer, jag tror du har en inflammation i magen". Då ville jag dö. Men det gjorde jag inte och jag lyckades få till mig några tabletter som jag senare upptäckte var brustabletter. Någon fancy smak fanns där heller inte - ska man vara sjuk så ska det banne mig vara jävla äckligt och detta smakar av någon blandning av gammal nedsutten, döda hudceller och en gnutta canser soffa som folk hällt 10 kg damm på. Nu några dagar såhär efteråt känner jag inte längre smaken men håller andan varje gång jag dricker ändå - för s ä k e r h e t s s k u l l.
Mina magsmärtor har dock inte gått över och i morgon far jag till Sverige i hopp om att fosterlandet är bättre på krämpor och har mer sympati för människors stackars öden. Och så för mammas trygghet såklart, det får jag inte glömma att nämna. Och för att hämta ut mitt nya legg(!!!!, nu kan vi alla få glömma Sanne latinofjolla). Sen har min dator fått några skruvar lösa igen och jag misstänker jag kommer bli datalös, buhu.
Nu ska jag inte bara förtälja alla dessa tråkiga saker! Idag var jag på provjobb på en barnehage där dom ville ha en heltidsarbetare(jag). Dagen var lyckad och ansträngningslös - hela nästa vecka jobbar jag som vikarie där för att känna på hur det är. Därefter skrivs kontrakt och jag blir en "working class woman" - skrämmande värre men världen väntar och jag kan inte vänta länge till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar