Foto: Henrik Halvarsson

På fredag är den dagen då det händer, domedagen, släppa taget om saker o tingdagen. I 9 år har jag gått på Folkunga - från att jag var 10 år tills nu när jag är 19 och det är helt sjukt. Hela mitt liv har byggts upp runt den skolan, alla vänner, glada tider, tråkiga tider, den första kärleken (som jag aldrig trodde jag skulle släppa fast jag lyckades), alla lärare, salarna, korridorerna, lekarna..ja du fattar nog ( och jag ska inte dra ut på det för det går, men då blir det ett väldigt långt inlägg, punkt). Jag känner mig redan sentimental när jag bara tänker på det, det vattnas lite i ögonen och det kommer alltid finnas kvar en bit kärlek till Folkunga i mitt hjärta. Det som dock känns förjävligt är att det känns som om det är slutet på allting, fastän jag vet att det inte är det utan att det finns en massa bra saker kvar i världen som jag inte kunnat ta del av än. Varför ska det vara så svårt att släppa saker och inte istället bara glädjas av den fina stund man vet att man hade? Varför ska det vara så svårt att leva nutid istället för dåtid eller framtid?

---

Räknade nyss pengarna i pungen och det svider, för inte är det överflödigt inte. Det är knappt så att jag får ihop det till hemresan från Taizé och att låna ännu mer pengar från mamma känns inte heller roligt. Men men, det blir som det kan. Idag köpte jag lite saker till resan iaf, det kändes bra o pirrigt - ett steg närmare (ett steg längre bort). Känner redan nu att det kommer bli otroligt jobbigt att inte kunna vara med sanjin på en hel månad, att få uppleva alla dessa roliga och underbara saker utan honom vid min sida. Fast, jag får ju se det från den ljusa sida att jag får dela med mig av det till honom =)

I morgon ska det regna, jag vet inte vad jag ska hitta på - mitt tv-spel fungerar inte längre.