Det har varit en idyllisk söndag, sådana man oftast pratar om men som faktiskt sällan inträffar. I vilket fall vaknade jag upp till just en sådan idag. Vid halv två öppnade jag min dörr till köket och sa god morgon till min diskande mor, varpå hon skriker så högt att kristallglas skulle kunna spricka. Hon är så lättskrämd att jag är rädd att hon en dag ska dö av en hjärtattack, precis som harar och kaniner kan dö av - man kanske kan kalla det stress också. Det är nog många i våran västliga värld som dör av stress, men om jag ska dö av något är det kanske tristess, ler.
I vilket fall, min idylliska söndag spenderar jag med glasögonen på och där ögonen slukar rad efter rad. Bokslukare. För det är så jävla roligt att läsa, och så intressant, inspirerande, lärorikt och om jag skulle ha fått bestämma själv skulle jag velat gå i en skola där dom gav en böcker att läsa, sådan böcker som jag hittat här. Om jag börjat i den skolan vid sju års åldern skulle jag vara en av världens visaste kvinnor vid det här laget. Men så är inte fallet, så jag tar mig an mina idylliska söndagar.
Jag började nyss på en ny bok. Jag har inte kommit långt, ett par sidor och lite till och redan pirrar det i magen och fantasin är i full fart. Tänk om jag var hon, eller va nej, jag är ju hon, och om några år är jag där jag också. I Afrika, Tanzania, eller något annat av alla de länder som finns i Afrika. Kanske ligger jag tyst som en mus bakom några uttorkade taggiga buskar och inspekterar savannens djurrike, eller så dansar jag upp den dammiga jorden runt en brasa med mina nyfunna vänner.
Det finns så mycket jag kan göra att jag är rädd att bli handlingsförlamad. Än så länge är jag bara pengaförlamad och jag fortsätter fantisera medan jag kollar efter jobb på platsbanken för 20 gången denna dag...

Foto: Arfan Munir-rai